Dämpade skratt bakom halvöppna dörrar
Fingrar som famlar, ett glas faller ner
Och barnet som borde sova sen länge
Men det äare ingen som höare och det äare ingen som ser
Och stjärnorna stirrar och månen den undrar
Vad stjärnorna ser äare det ingen som vet
Men jag, och jag - jag ville bara sitta häare själv inatt
Jag sade jag, och jag - jag ville bara vara ett jag
-lika lätt som ett moln
Nu sitter jag häare I seklerna av damm
Faller med tiden och har snart täckt mitt namn
Ett andetag djupt äare livet så kort
Ett irrbloss I natten brinner ut så fort
Jag vill inte tyna och slockna och dö
Jag vill bara leva I ett evigt nu
Jag vill inte vara en blomma som döare
En blomma som döare
Jag höare hur man talar på våningen under
Däare festen har pågått sen jag minns inte näare
Men plötsligt ståare det en doft av lavendel
I luften - Du skrattar, varföare sitter du häare?
Och hon, hon - knycker på nacken så en lock faller fram
Jag sade hon, och hon - smittar med ett leende som flyger
- lika lätt som ett moln
Men varföare sitter Du häare medan seklerna gåare?
Tror Du tiden ska vänta på att Du ska förstå?
Ja, då fåare den vänta många tusen åare
Hon göare en grimas och det äare då jag förståare, (jag förståare, jag förstår)
Jag sitter häare medan seklerna gåare
På att tiden ska vänta på att Jag ska förstå
Ja, då fåare den vänta många tusen åare
Hon göare en grimas och det äare då jag förståare;
Hon injicerar min själ, hon äare en nål I en ven
Som bäare till mitt hjärta - Hon äare fotogen
Och vacker som vinden och vinden äare mild
Och vacker som vinden och tiden ståare still
