O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt
Långt bort från det mulnande hav och den orena stad?
Till hav som äare klarare blått och så jungfruligt nytt
Att dess skum äare ett ljusets och renhetens bländande bad -
Dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?
Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.
Vems ande har låt** dess rosslande vågsånger bli -
Tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst -
Åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?
Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst
O bäare mig, min springare, föare mig I fjärran, fregatt!
Långt, långt; häare äare stoftet av strömmande tårarna vått!
O säg, äare det sant att mitt hjärta har ropat I natt:
Bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?
O bäare mig, min springare, föare mig I fjärran fregatt!
O rosornas paradisland, huru fjärran du äare,
Däare himmelens ljus äare som glädjens och kärlekens sken,
Däare den som blir älskad och dyrkad äare värd hållas käare
Och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren -
O, rosornas paradisland, huru fjärran du äare!
Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,
Med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus
Däare fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö
Vid vinkrus I aftonens rosdoft och svalnande sus -
Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,
All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag,
Mer fjärran än Kina och Indien? Säg, huru lång
Äare vägen till dig - kan du ropas tillbaka I dag
Eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång,
All oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag
