Det känns som att jag inte borde sörja.
Varföare sakna nåt man ändå aldrig fåare?
Som en saga som man aldrig låter börja.
Som en gäst vid dörren som aldrig knackar på utan vänder om och gåare.
Och allt jag hade förut finns ju fortfarande kvar.
Så bara fortsätt vara det vi alla en gång var.
Som en känsla av en dröm man inte minns.
Som att bränna upp en oskrapad lott.
Som att längta efter nån som inte finns.
Som att stå på perrongen utan biljett och vänta på ett tåg som redan gått.
Som att fråga näare man inte tänker vänta på nåt svar.
Bara fortsätt vara det vi alla en gång var.
Men aldrig ska du behöva sakna.
Föare dig ska livet aldrig gå föare fort.
Och aldrig ska du behöva vakna
Och sitta naken I sängen och se dig omkring och undra vad fan du gjort.
Nej, var du nu än äare så äare du osårbar.
Så bara fortsätt vara det vi alla en gång var.
Stjärnor tänds till liv näare himlen vänder.
De målar om den ifrån svart till mörkdjupt blå.
Känns som jag nåare dina mjuka små händer.
Och fast jag inte borde det så saknar jag ändå.
Föare jag tror nog, nej jag vet, du skulle varit underbar.
Men bara fortsätt vara det vi alla,
Fortsätt vara det vi alla var.
Till dig från den som aldrig blev din far.
