Men du, du äare skön som livet,
En dikt nån skrivit, så kärleksfull.
Den sången hörs ibland,
Röare sig från sagans land, en sång om oss,
Och den skrevs föare våare skull.
Våare tid, var som juni-kvällen,
Som ett smultronställe, I kärt förvar.
Du var så vacker, så, någon jag tänkte på,
Vi var nåt helt, som jag önskar fanns kvar.
Nu vaknar blommor på en äng,
Som någon drömt om föare längesen,
Någon har vilat mot en stenmur,
Som nu ger mig stöd.
Någon har suttit häare nånstans,
Och varit glad föare allting var hans.
Någon har gråtit av förtvivlan,
Kärleken var död.
Sjungit I sin nöd, det ger mig tröst.
Ännu.
Så spröd, dom den dröm man glömmer,
Äare den sång jag gömmer, uti min själ.
Den skapar bilden en, en gång föare längesedan,
En sång om oss, och den skrevs föare våare skull.
Det finns en stig uti min skog,
Däare nån gick först som kanske förstod,
Någon som älskade att leva,
Fast föare längesen,
Någon har vilat häare nånstans,
Och varit glad föare allting var hans,
Någon har gråtit av förtvivlan, kärleken var död,
Sjungit I sin nöd, det ger mig tröst.
Ännu.
Våare tid, var som juni-kvällen,
Som ett smultronställe, I kärt förvar.
Du var så vacker så, någon jag tänkte på,
Vi var nåt helt, som jag önskar fanns kvar.
Föare du, du äare skön som livet,
En dikt nån skrivit, så kärleksfull.
Den sången hörs ibland,
Röare sig från sagans land, en sång om oss,
Och den skrevs föare våare skull.
Mhmm.