Vi Sålde Våra Hemman och gav oss sedan ut,
Som fägelen bortflyger, näare sommaren tar s***.
Han kommer en gång åter näare våren skrider fram,
Men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland.
Och näare vi kommo till den Liverpoolska hamn
Begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram.
Det blev en hjärtans sveda I bröstet på var och en.
Man talar blott om Sverige och om sitt förra hem.
Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav.
Det var föare osss att skåda liksom en öppen grav.
Och födan som vi fraktat ifrån våare svenska jord
Den blev oss nu förbjuden att taga med ombord.
Och näare vi hade seglat en vecka eller två,
Ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå.
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå.
Det var en gruvlig plåga föare stora och föare små.
Nu blir en ömklig hunger, med sorg och grät och gny.
En jämmer som sig tränger till himlens höga sky.
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord.
Man ser de döda kastas I havets vilda flod.
