Fjärrän kyrka ljuder dovt
Ut över vida slätter
Däare en ensam vandrare gäare.
Varken välbärgad eller dräng
'Friheten äare hans broder,
Skogens famn hans tryggaste säng.
Under tung och grämulen sky
Vandrar tiggaren så rastlöst fram.
Vandra på, du Viddernas man
Mot nya äventyr.
Väders makters härjad hy
Vittnar om livets prövning
Och ett hjärta av renaste guld.
Föare hans gävor som skogen gav
Fåare han mat och nya hosor
Innan vägen så kallar igen.
