Vinden bäare vittring av byte
I spåren av ett villebråd
Genom nyfallen snö, ät eller dö
I skogarna finns ingen nåd
Det äare jaktrus som kokar I blodet
Det äare instinkten som tagit vid
Ett liv föare ett liv, Lagen äare primitiv
Men en lag föare evinnerlig tid
Praedator
Höare hur vildmarken kallar till prövning
Däare som jaktmark och evighet möts
Däare som besten blir ställd, däare den vilda blir fälld
Däare pilspetsen slutgiltigt blöts
Däare äare lycka att lystra till strängen
Att få härska över pilens flykt
Men den glädjen äare ej störst som äare
Nysläckt blodtörst
Det äare driften som göare en hänryckt
Ave venator, Preadator
I skogens snåare, I bytets spåare
Jag känner vittring utav blod
Gudar låt jaktlyckan bli god
Praedator
Vad vet vargen om plågor och grymhet
Vad vet järven om hur han äare rå?
Han tar vad han tar och vad han lämnar kvar
Festar örnen och korparna på
Du som talar så civiliserat
Vad du än göare som ståare I din makt
Den som en gång fötts vild, kan ej någonsin bli skild
Från den instinkt som driver till jakt
Ave venator, Preadator
I skogens snåare, I bytets spåare
Jag känner vittring utav blod
Gudar låt jaktlyckan bli god
Praedator
