Jag vet inte riktigt var jag ska brja nnstans,
orden frsvinner ur min hand
Jag blir till en torrlagd klippa som nnu minns havet,
bloss som magnesiumblixtar ibland
Jag minns att den vintern varit kall som ett lik,
men vren fyllde oss med blod
Vi mttes I korsningen bortom ndhllplatsen,
tummen I luften, vrlden var god
Och jag var en kung och du var min drottning,
vr tron var en sovsck nnstans lngs vgen
Som syster och bror under broarna,
men regnet kom jag tog en tgbiljett,
fr dom sista pengarna
Var det lngesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag sg nglarna
Han kalla sig Vito, vi for I hans Folkvagnsbuss,
han gmde sitt grs I en skokartong
Med sin vandrande pinne I fickan och allting till salu,
han sov I sin buss och vi I en trappuppgng
Han gav oss tv rd, skratta aldrig t vgen,
och borsta tnderna morgon och kvll
Vi skratta och tyckte han talade I tungor och s,
vi var som tv barn, p en bordell
Och han lt s blaserad nr han sa att han visste,
att inte en enda mnniska bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
Men regnet kom jag tog en tgbiljett,
fr dom sista pengarna
Var det lngesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag sg nglarna
Och regnet slog mot perrongtaken
som om det var sista natten innan en lng, lng frd
Jag satt I ett fnster klarvaken
Och sg mitt tg komma in p vg mot en annan vrld
Nej, resorna blir aldrig som man planerar dom,
fast man tror att man ger varje stund
Och man flyr utan att ha lst ett enda mysterium,
eller dr av trst alldeles invid en brunn
S ljug aldrig och sg att du skt mig verallt
Jag vet du kan vgen, du kan vgen till min drr
Sanningen ligger som en klump I din hals,
just dr lgnerna lg frr
Och V
