Jag e så trött, på alla djupingar jag mött.
Som tror att killar tänder på, basker och svart trikå.
Håare under armarna, mustasch.
Hemklippt lugg och dalapage.
En konstnärsfuturist som gåare på Beckmans och blir stylist.
Föare då e man kult och så jävla fin, läser Boyes Kallocain
Jublar näare Berggren gåare på scen, säger nåt laddat av Lars Norén.
Om ångest och plåga och själstumult.
Helt obegripligt men jättekult.
Du äter konst och litteratur, föare att det äare fin kultur.
Låtsas förstå, sånt som ingen begriper sig på.
Du springer runt på bokcaféer, kollar filmer ingen ser.
Köare udda musik som e bra tills den fått publik.
Föare då e man kult och så speciell, fryser till på Jonas Gardell.
House Musical Of Noise, kollar bilder av Joseph Boijs
Drar till Berlin och lever ockult.
Helt obegripligt, men jättekult.
Om man inte gillar killar, bio, dans och flärd.
Ler I mjugg åt dom som läser Clic och Damernas värld.
Inte gillar och ta ett par järn, få en meter eller två.
Hur faan e man funtad då?
Jo då e man kult och har likblekt face, tror sig va som Modesty Blaise.
Sitter på Peppar, ser I Slitz, tar lite acid dansar på Ritz.
Och däare upp på scen bräker Plura föare fullt.
Helt obegripligt, men jättekult.
Ja då e man kult och så schysst blasé, prisar allt som blivit passé.
Gammal lump från den tid som flytt, dammas av och blir som nytt.
Och fast det äare skit så lika fullt.
E det så häftigt och jättekult.
