Föare jag satt en dag som alla andra på centralstation
I en flock av stress och morgonlynne och bårdska och frustration
Ett kollektivt missnöje bland folk av alla slag
Som väntade på nian denna helt vanliga dag
Då plötsligt ut ur mängden av storstadsirritation
Klev det fram en man, en ganska säregen person
Han räckte mig en svärtad han och sade med rosslig hals
"tillåt mig att presentera mig, mitt namn är ingen alls."
Föare jag fyller inte nån funktion, och ingenting äare mitt
Och I en värld av färger äare jag snöglänsande vitt
Ser du en man framföare dig, ser du ett hölje blått
Föare inget äare min ägodel, inget faller på min lott
Men det har inte alltid, inte alltid vart såhäare
Jag har också varit ung, jag har ropat "jag äare!
Jag äare jag vill jag känner, jag göare allting som jag vill
Ingen kan förneka mig min rätt att finnas till! "
Då var jag stark och vacker, då var jag framgångsrik
Framtiden låg öppen föare mig, ljuvlig sagolik
Häare äare mitt skratt, häare äare min sorg, häare äare jag, häare äare jag
Fjärran låg mig tanken då på socialbidrag
Men tiden hann ikapp mig, som den så ofta göare
Hoppets stjärna flämtar till, så falnar den, ja den döare
Och bara några dagar, efter jag fyllt trettiofem
Stod jag klädd I hunger I den park som var mitt hem
Jag förlorade mitt ansikte, förlorade mitt namn
Ett skepp av kött, I ett hav av sten, vindstilla utan hamn
En vingklippt fågel utan sång som hade flytt sin bur
Så levde jag på smulor och på pantburkars retur
Förlorade min självrespekt, förlorade min tro
Lyfte min slitna hatt, bjöd allt farväl, gick till ro
Föare ingen talar, ingen lyssnar, tittar, ingen ler
Jag tog mitt öde, suckade, nu finns jag inte mer
Ja, föare den som inte finns, äare livet sällan lätt
Så jag ber dig skänk mig tjugo spänn, eller en cigarett
Men allra helst, skänk mig ett krus, med eld och tårar I
Så tömmer jag den I ett drag, blir allting jag kan bli
Då skall jag vara någonting, föare omvärlden var döv
Skall jag vakna upp I morrn, darra som ett löv
Ja, då skall jag vara ett as idag, och I morrn, då äare jag ett vrak
Kämpar hela förmiddan föare att kunna stå rak
Så jag räckte honom en sedel och sa "det är så mycket som jag kan"
Så klev jag på min vagn och slog mig ned och han försvann
Och mina ögon blänkte och uttorkad var min hals
Satt jag sedan och tänkte, på ingenting alls
Jag lever starkt och vackert, jag lever framgångsrikt
Men sedan den dan på centralstation äare ingenting sig likt
Föare varje gång jag ser någon som tigger eller ber
Blir det så smärtsamt uppenbart att jag äare inget mer
Föare om den dagen kom, då jag föll liksom han
Förvandlades från man till stoft, gav upp och försvann
Ett snedsteg, ett missförstånd, en flaska och ett slag
Så skall jag sedan ropa, att "här är jag, här är jag!"
